2 december 2003 (Av Mats Troeng)
Premiären ett ljus i vintermörkret
En grå och kulen november har släpat sig förbi. Så kommer den, decembermånaden. Här i höga nord tänds ljus och lyktor i det kompakta mörkret. Vissa firar Jesu födelse, andra hyllar vinterträningens start. Den första tisdagen i denna årets sista månad gör Linné det sistnämnda. Följ med i berättelsen om den Premiär som för en oinvigd kan verka helgalen, men som i själva verket ger rysningar av välbehag utefter ryggraden.	Vad är en tisdagspremiär utan halvmeterlånga tomtebloss? (Foto: Mats Troeng)
I vinter löps banorna M, N, O och P. Först ut var alltså bana M som i Mata. Banläggaren bjöd på ett välkomponerat smörgåsbord (denna premiärkväll i dubbel bemärkelse...) och banan har alla möjligheter att gå till historien och bli invald i Tisdagsbanornas Hall of Fame. Alla försök att på olika sätt beskriva en Premiär blir bara bleka kopior av originalet. En Premiär ska inte beskrivas, den ska upplevas. Men här följer några rader som väl sammanfattar tjusningen med att ge sig ut i mörker och dimma i skenet av pannlampan och det 50-tal marschaller som denna gång lyste upp tisdagslöparnas tillvaro. Berättelsen är författad av en välkänd men icke desto mindre anonym profil bland tisdagslöparna. "Under hela sommaren har stunden legat här framme och väntat på oss. Under höstens tunga, benknäckande mosspass har man bara haft ett enda mål. Äntligen, äntligen var det åter dags att snöra på sig pjuckarna och stressa iväg till en, åh så efterlängtad, ja till och med ljuvlig att bara tänka på, Tisdagspremiär. Smaka på ordet - Tisdagspremiär. Det är lite rått, mycket vått och ofantligt vackert. Med sin tunga, tungrotskittlande klusil och väsande dentala inledning sitter det som en blårandig slips på Siljabåten i munnen. Jaja. Låt mig komma till saken. Premiären har gått av stapeln och om du inte var där må du dig för evigt ångra och piska dig hårt med basturiset alla tisdagsträningar som följa skall. Uppradade hängde de där vackra och inbjudande att slita ner och rusa iväg med. Tisdagskartorna, Bana M med Mats Fröberg signatur för alltid inpräntad med rosa stift. Detta trodde vi i alla fall. För när Fålan Boys hållit tillbaks oss länge nog med sitt vackra fyrverkeri så gick starten ackompanjerad av marschmusik, och en hög av linnéare med gäster gav sig av med en buffelhjords beslutsamma framtränglighet. När vi vecklade ut kartan insåg vi att Tisdagspremiären precis som alla andra stora events belönats med en prolog på ca 1,5 km i Norbyskogen. När vi hade sprungit klart publikvarvet så gick vi in till växling och kartplanket satt strax väster om den ordinarie startplatsen. Bra med övning på att växla också även om man nu fick behålla den nya kartan själv. Det gick rykten om en utbrytargrupp och när man kom ner i Hågadalen såg man några lampor som redan försvann in i skogen på Nåstens vackra sluttningar. Äh, tänkte man. De där plockar jag in vid första tifot. Framme vid en Gränsenpassage var det dags för ett tomteblossinslag. Tyvärr hade min klunga stora problem med att få fyr på blossen så vi tappade på utbrytarna men kunde värma oss i marschallens värme så länge. Gränsen passerades med vissa problem och man tassade vidare västerut. Där banan delades mellan 11 och 16 km kom vi ikapp utbrytarna som hade fångats in i en tifo-fälla. Nu var det dags för de stora blossen. Luften fylldes av smog och man fick lite härlig rök i lungorna. Klungan delades nu mellan de klentrogna och de fanatiska. 16 km-banan gjorde en fin sväng runt väster-söderut och tempot hölls ner lite av att jag själv låg rätt så långt fram och snubblade runt och störde farthållarna. Lite civilisation skymtades längst bort innan det var dags att vända tillbaka. Fjolårets berömda marschallhygge skulle visa sig vara svårslaget, men tro det eller ej - nu var det marschallhyggeklass(!). Det var dags för bjudning. Mitt ute i på ett igenväxande hygge dyker Mata "lyfter laget" Fröberg upp och serverar härliga delikatesser. Iklädd frack. I mörkret. I duggregnet. Vegetariskt alternativ fanns också vilket får ses som ett stort plus i kanten. Kocken visade upp yttersta fingertoppskänsla med blåbär i den mycket utsökta fruktdrycken. Dessutom bjöds flera påtårar i silverkandelabrarnas sken. Definitivt högsta betyg i UNT:s krogguide. Klungan tackade och gav sig av med högre blodsockervärden(?) i den ljumma decembernatten. Det finns ögonblick i livet man aldrig glömmer, såna där som etsar sig fast på näthinnan. Det här var ett sånt. Nu blev det finorientering och specialisterna visade sig raskt i täten på klungan. Med graciöst flyt i steget över mossar och småhöjder flöt vi fram och prickade den väntande stigkröken så bra som bara vi tisdagsbanelöpare kan göra. Vägen upp på kungshögen vid Håga var marschallerad, och den välbekanta melodin med nummer 11 ljöd över nejden mellan fyrverkeriknallarna. På slutet var det lite uppskruvat tempo och jag blev vittne till en blodig uppgörelse, en landskamp mellan Finland och Sverige. Två män, en Tisdagspremiär. Vem som skar den fiktiva mållinjen först låter jag vara oskrivet, men jag kan konstatera att det var länge sedan nerjoggen var kortare än så här. Tack till Fålan Boys och Mata samt alla andra som hjälpt till med detta arrangemang. Ett år kvar. Sen har du chansen igen!" Länkar: Fler bilder från premiären Förra årets tisdagspremiär: artikel, bilder

Länka till den här artikeln med
https://www.oklinne.nu/?page=news&id=901

Artikeln har visats 8287 gånger

Sök information...

OK Linné i sociala medier