9 juni 2020 (Av Hedwig Haas)

Upptäcktsfärd till Evighetsmossen

Evighetsloopen i Evighetsmossen. Risk för att fastna för evigt! (Foto: Hedwig Haas)

Ett dussin entusiastiska deltagare samlades på KG 8.30 lördag morgon för det som förväntades bli höjdpunkten på veckan. Prognosen visade något ostadigt väder men vädergudarna verkade gå att manövrera till enbart mulet väder med en och annan solglimt.

Som alltid när man är ute på äventyr, stöter man på diverse oväntade hinder längs vägen – så även denna gång. En bom var stängd längs en skogsväg och starten fick därför omplaceras utanför kartkanten. Tur då att några rutinerade gamla rävar kunde nosa sig in på kartan och iväg bar det! Vi sprang över en mjuk matta av mossa och blåbärsris, men terrängen bjöd inte på några gratismeter. En aning av Siggefora med hällmarkstallskog varvat med myrar och hyggen. Vackert men tufft! ”En annan har bara fått till 1-2 pass i vinter, men får man till några tisdagsbanor och är med i draget – då står man sig ganska bra!” ”Jag har tränat ordentlig på sistone, men vid en viss ålder blir man fasen inte bättre längre. ” De erfarna språkade på om träningsdos och allmän filosofi kring fysisk aktivitet. Undertecknad utbytte blick med den kvinnliga kompanjonen och funderade ett slag om de erfarna rävarna hade en taktik som var värd att anamma framöver. Träningsmängden för egen del är bra mycket större, men likväl skapades ganska snabbt en liten avknoppad klunga på tre personer med något lägre tempo. Risken för att fastna i Evighetsmossen bedömdes vara överhängande. Övriga älgar klev vidare och försvann utom synhåll. När orken började tryta ändrade banan karaktär och hederlig orienteringsbana byttes till microkarta på brant- och brunbild. 25 cm ekvidistans gav kartan stora alptoppar att orientera efter och stup att undvika att trilla ned för. Moln blev till solsken blev till kissepaus och klungan tuggade på. Samtalsämnen kom och gick och energinivån likaså. Någon svalde en gel, en annan tänkte på fikat som låg kvar i den röda bussen och en tredje ångrade sig något att vindjackan fick följa med. Microkarta vid evighetsmossen. (Foto: Hedwig Haas) Rätt som det var hördes röster och ut från Evighetsmossen klev några tappra löpare med ganska tom blick. Nu återstod frågan om blicken tydde på att evighetsmossen dolde något hemlighetsfullt eller om den där träningsdosen gjorde sig påmind trots allt. ”Här, här kommer det bästa partiet. Öppet, fint och titta här. Ååh. Underbart!” Nog var det en stämningshöjare att få höra någon tala om att skogens bästa parti fanns att skåda med kompasskurs rakt framåt. Att personen i fråga även var inte på sitt 10e besök på samma område var lika anmärkningsvärt. Sen tog det inte många sekunder innan andhämtningen blev lugnare, pratet dog ut och kontroll 12 blev en tacksam paus för att vänta in de övriga klubbkompisar som valt ett annat vägval. Klungan på tre personer blev åter tre och fortsatte i riktning mot nästa kontroll. Alla var eniga om att är man på upptäcktsfärd så bör man springa skog. Runtvägvalet var därmed uteslutet. Man får däremot lov att avvika sin rutt för att exempelvis testa på en myrs fasthet eller ta en bonushöjd med potentiellt vacker utsikt. Just som nästa kontroll började vädras i ringkanten dök entusiast-gänget upp igen, nu i en något större flock. ”Här, just här är ett jättebra kantarellställe.” Det fanns en viss tvetydighet i påståendet eftersom den rutinerade klungan älgade vidare och missade kontroll 13 med ganska bred marginal. Frågan är om kantarellstället faktiskt finns på den utpekade platsen eller i relation till vad som troddes vara höjden nedanför branten vid kontroll 13? Kanske borde man återvända framåt höstkanten för att få bekräftat vilket av ovanstående alternativ som var korrekt. Att njuta än en gång av denna skog är garanterat en lyckad utflykt – med eller utan kantareller. Efter en stabil kontrolltagning av nummer 15 styrdes kursen i sydlig riktning ända tills en skogsväg gick att skåda. Några meter åt höger och den röda bussen blev åter synlig. Alla löparna tog sig ut ur Evighetsmossen denna gång, ingen blev kvar i den infinita loopen. Väl ombytta öppnade sig himlen. Tur nog var passet redan beskrivet i den digitala världen och ihågkommet som en ytterst trevlig tur på en plats som är värd ett, eller till och med två, återbesök.

Länka till den här artikeln med
https://www.oklinne.nu/?page=news&id=5290

Artikeln har visats 2536 gånger

Sök information...

OK Linné i sociala medier