20 juli 2010 (Av Ian von Essen)

21 Linnéare i Tyrolen

Linné-ungdomar på plats vid Karersee i Sydtyrolen. (Foto: Familjen Nilsson)

Krävande backar, oslagbara naturupplevelser och långa kilometertider var något av det som väntade när tyrolska sex-dagars avgjordes nere i Italien och Österrike.

Av Fredrika von Essen Fyra familjer från Linné var anmälda: familjen Nilsson, Strand, Möller och von Essen. De två första var otroligt tappra och bilade ner hela vägen! Vi andra var lite bekvämare av oss och flög till München där vi hyrde bil och åkte därifrån. Det var precis lagom att åka så långt. Mer skulle vi verkligen inte ha pallat då vi kom fram till våra lägenheter i Nova Levante/Welschnofen hungriga och trötta vid 10 på midsommaraftonskvällen efter diverse stopp på vägen för jordgubbsplockning, kisspauser och IKEA-och mataffärsbesök i Innsbruck för middagshandling – ingen midsommarafton utan svenska köttbullar! Efter en vilodag var det dags för tävling. TC låg en bit från en vacker liten glaciärsjö med turkost, klart vatten och snöfläckade höga berg i bakgrunden. Till starten var det både långt och mycket uppför, så man tänkte väl att banan borde gå väldigt mycket nerför sedan. Men när man såg kartan (inte ens ungdomsklasserna fick se sin bana innan start, men en karta över området utan bana på fick man titta på) blev man helt paff över alla höjdkurvor. Redan till första kontrollen var benen riktigt tunga och man fick gå mycket. De längre banorna hade väldigt mycket stigning och flera berättade om att de var uppe ända till snön på bergen som man såg nerifrån TC! Ungdomsbanorna gick nästan bara på stigar och var lätta tyckte nog de flesta, men det var långa kilometertider ändå och det missades flitigt. Men för linnearna blev det inte lika mycket bommar som på medeldistansen nästa dag. Då var det nog knappt någon av oss som var riktigt nöjd tror jag. Tredje etappens TC var inte samma som för dag ett och två utan låg nu nära C-orten, som var en by vid namn Nova Ponente/Deutschnofen. Terrängen var faktiskt lite lik Uppland tyckte många. Det var väldigt lätta banor för alla klasser. För ungdomsklasserna HD14 och neråt, som inte hade så kuperade banor, blev det snabba tider. Efter prisutdelningen åkte alla från Linné till en höghöjdsbana en bit bort. Det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga – förfärligt och underbart på samma gång. Men alla var inte lika modiga. Papporna var jättefega och satt bara nere på marken medan vi andra var högt uppe i luften och hyperventilerade (i alla fall jag) och fick kramp i fingrarna. Dagen efter var det vilodag igen och för de flesta resdag till Österrike och området runt Stubaital där de återstående etapperna skulle gå. Efter ytterligare en vilodag som vi spenderade uppe på glaciären Stubai Gletscher på 2550 meters höjd var det dags att åka upp med kabinbanan till dagens TC som låg på ungefär 1600 meters höjd om jag inte minns fel. Överallt var det bjällerförsedda kossor: i grönområdena, i hagarna, under kabinbanan och på tc. Under kabinbanan fanns en sommar-rodelbana som man kunde välja att åka ner med efter tävlingen istället för att åka kabinbana. Vissa (däribland jag) tyckte att det såg rent ut sagt livsfarligt ut att åka ner där utan hjälm och sådant medan andra bara väntade på att tävlingen skulle vara över och man fick gå och ställa sig i en-och-en-halvtimmeskön till rodelbanan och sedan åka ner. På femte etappen var det samma TC som fjärde så man kunde köra då istället. Vi som var lite rädda dagen innan testade då istället och älskade det! Många tyckte att det var hela resans höjdpunkt till och med. På femte etappen fick jag erfara något jag aldrig har varit med om förut. En kontroll på min bana satt fel! Efter att ha letat länge och väl hittade jag den till slut när jag precis skulle ge upp. Efter det fick jag ett orienteringsbryt och hatade orientering i några timmar, men vi lämnade in protest och jag fick rätt för att den satt fel. Men sedan sa ”tävlingsjuryn” att de inte tog emot protester, så vi fick ge upp det där. Sjätte och sista etappen var ganska långt därifrån. Det var veckans vackraste TC – en lärkträdsglänta med höga berg överallt runt om. Jag tyckte också att det här var den roligaste etappen vilket nog fler tyckte. Det var omväxlande natur som var otroligt vacker också, vilket jag tyvärr inte njöt så mycket av under loppet, men många andra blev andlösa av den vackra Obernberger See som man sprang runt. Tuve 3:a i H12, Fredrika 2:a i D14, Linnea 2:a i D20, Evelina 1:a i D21B! (Foto: Familjen Nilsson) Jag är säker på att alla som deltog i den här tävlingsveckan har fått en massa nya erfarenheter orienteringsmässigt och grymt många fina minnen från allt! Saker som jag kommer minnas länge är till exempel rodelbanan, backarna, uppförsupploppen etapp tre, fyra och fem, alla bommar, äppelpriserna vid en etappseger, prisutdelningen sista dagen som vi inte hittade till, kossan som saaaaakta klev över rodelbanan när vi åkte upp med kabinbanan etapp fyra och klubbkvällen efter etapp sex! /Fredrika

Länka till den här artikeln med
https://www.oklinne.nu/?page=news&id=2918

Artikeln har visats 3459 gånger

Sök information...

OK Linné i sociala medier