| 21 november 2006 (Av Annika Björk) | | Nåsten runt på 4.42 -en helt vanlig Stora Våndan | Med tillåtelse av årets tävlingsarrangör och av åtminstone en av administratörerna för hemsidan publiceras här en berättelse från Stora Våndan årgång 2004. Förhoppningsvis kan den inför morgondagens anmälningsstopp hjälpa till att påverka deltagarantalet i årets upplaga, i vilken riktning återstår dock att se.
| Det börjar återigen närma sig årsfest och Stora Våndan och med detta väcks många minnen till liv. Trots att åren går så finns det minnesbilder som inte suddas ut hur mycket man än önskar att de skulle göra det.
Året är 2004, dagen en söndag, datumet den 21 november och jag har av någon anledning som jag inte minns anmält mig i Stora Våndans herrklass. Starten går och killarna verkar riktigt sega, efter bara några hundra meter har jag ryckt åt mig en ganska kraftig ledning som dock snart försvinner när jag försöker gena över någon potatisåker.
Ca 10 månader senare, i baksätet på Anders Karlssons bil på väg ut till klassiska DM, berättar Dan Hörnell för mig att alla hade gjort upp om att ta det lugnt i början och därför undrat vad jag sysslade med.
Klungan delar sig beroende på att det inte på backstreckskartan från år 1939 klart framgår på vilken sida av Hågaån som första kontrollen sitter. Ulrik, Staffan och jag kör vänster, medan resten går runt höger. Så hade det i alla fall kunnat vara, men nu var det inte riktigt vad som hände och efter stor tveksamhet och inhämtande av åsikter även från andra personer har jag valt att publicera den ocensurerade versionen. Det ska redan här sägas att det som nu följer inte är något att förespråka och jag hoppas att läsarna av denna berättelse är smartare än vad jag var denna gång.
Staffan och Ulrik har precis hittat kontrollen på andra sidan ån och resten av löparna fortsätter höger åt Flogstahållet för att leta efter en bro. Själv har jag tappat ca 50 meter på att försöka gena över en plöjd åker och står nu inför ett svårt val. Köra höger som klungan och riskera att bli avhängd med 19,5 km kvar att springa? Aldrig. Vända om och ta samma vägval som Staffan och Ulrik? Helst inte. Köra rakt på, d v s över Hågaån? Isen har legat i nästan en vecka och ser tjock ut. Jag stampar med full kraft på isen närmast land. Inte en enda spricka, då testar jag. Jag lägger mig ner på mage och hasar försiktigt ut på isen. Innan jag kryper framåt dunkar jag med knytnäven i isen för att känna om den håller för att om så inte är fallet kunna vända, men den verkar vara väldigt tjock. Halvvägs över tittar jag upp lite och Ulriks blick säger mig att det här är en mycket dålig idé. Har jag kommit halvvägs måste jag ju ändå fortsätta. Jag är egentligen mer rädd för att Ulrik ska svimma än för att isen ska gå sönder. Även slutdelen av färden går bra och jag kravlar upp genom vassen på andra sidan. Återigen vill jag poängtera att det var en väldigt onödig risk jag tog och till eventuellt minderåriga läsare kan jag bara säga att såhär får man helt enkelt inte göra. Dessutom hoppas jag för allt i världen att min far inte läser detta, för han skulle nog aldrig förlåta mig.
Nu är vi alltså tre i tätklungan och övriga befinner sig förmodligen någonstans nere i Flogstatrakten. Efter bara några hundra meter stannar Ulrik för att kissa, om det är för att nervositeten under mitt isäventyr släppt eller p g a kissnödighet vet jag inte, men plötsligt är Staffan och jag, de två jumbotippade, i ensam ledning. På vägen bort mot Högbyhatt pratar vi hela tiden nästan i extas om att vi LEDER Stora Våndan! Ingen syns bakom på vägen, vilket betyder att vi måste ha en ledning på åtminstone 2-3 minuter och i ivern bestämmer vi oss för att gena in mot gränsröset som utgör andra kontrollen. Till er mindre erfarna kan jag bara ge tipset att det oftast inte lönar sig att gena på backstreckskartor som är över 60 år gamla. De 20-30 cm nysnö som fallit i veckan underlättar inte situationen och vi pulsar runt och letar och letar och letar. Till saken hör att jag springer i ett par utslitna träningsskor som inte precis underlättar framfarten.
”Varför sprang du i träningsskor?”, frågar Dan under den legendariska resan till Klassisk-DM 2005. ”Jag vet inte, jag tror jag hade någon skada”, svarar jag. ”Varför sprang du då i herrklassen om du var skadad?”, blir följdfrågan. Ja, det är ju en himla bra fråga. Nuförtiden undviker jag att åka tillsammans med Dan, eftersom han ställer så känsliga frågor.
Hittar våra egna fotspår och fortsätter leta. Jag har inte varit så förbannad sedan nattävlingen i Skärplinge under Höst-Öst 2002. När jag efter en halvtimmes letande meddelar detta till Staffan kommer guldkommentaren: ”Vadå? Vad är det med det här? Såhär är det jämt när jag orienterar!”. Jag vet inte om det är den kommentaren som får mig att avvika från denne man, men i alla fall så kommer vi ifrån varandra. Mitt tålamod är helt borta och jag vrålar så att jag får ont i halsen: ”STAFFAN!!!” Möjligtvis kan även andra ord ha skrikits. Då – mitt i skogen i ett insnöat Nåsten, bakom en gran ca 2 meter framför mig – dyker plötsligt en ANNAN kille upp! En som inte ens är orienterare! Vi tittar på varandra som två fågelholkar och vi lär ju båda två ha funderat över hur i hela världen det kan finnas någon mer som är så dum att den pulsat hit ut. Killen har ju dock på sitt pluskonto att han inte skrikit halsen av sig och jag hittar på någon ursäkt om att snön gör att det inte hörs om man inte skriker ordentligt. Jag kan bara hoppas att denne man inte kan identifiera mig om han möter mig idag. Till slut hittar jag dock Staffan och därefter hittar vi också kontrollen. Det kan efteråt konstateras att täten avverkade sträckan på 19 minuter, medan Staffan och jag behövde 57 minuter.
Vi kommer ner till den första av tre varvningar i Hågadalen. Kurt Boström och ytterligare en man som jag tyvärr inte kommer ihåg vem det var talar om att en av slingorna i Nåsten skall hoppas över p g a all snö. Jag vägrar acceptera detta, vi är inte så dåliga som de tror att vi är. Staffan säger att ”du får nog springa tillräckligt ändå”(han visste inte hur rätt han hade…), men det hjälper inte. När Kurt kramat mig 7 gånger och förklarat 10 gånger att ALLA hoppat över den slingan ger jag med mig och vi går direkt på slinga 3.
Efter nästa Hågadalspassage, där jag byter ut mina genomblöta skidhandskar mot Andreas Hjertsons tumvantar i skinn, återstår ”bara” en slinga i Nåsten innan avslutningen i Norbyskogen. Snart i mål tänker jag, men ack så fel jag har, det hade bara börjat. Resten av banan skulle nog vara värd att göra en dokumentärfilm om. Ibland låter det som om Staffan håller på att dö och jag måste DRA honom uppför branterna, nästa minut är det han som får skjuta på när jag ska upp på någon punkthöjd. Några kontroller ut på sista slingan når mig en insikt som jag aldrig fått förut: ”Nu BRYTER jag! Varför ska jag hålla på med något som inte är kul?” Jag är så trött och kall och less och känner mig riktigt stolt över att fatta ett så klokt beslut. Staffan tycker dock att jag är vek och erbjuder någon gelé för att jag ska bli pigg igen. Precis när jag ska vända och gå hem kommer Staffan och kastar mitt huvud bakåt, kör ner hela näven med en gelétub i min hals och säger ”SUG!”. Det vete sjutton om det inte hjälpte för jag blir hur pigg som helst och Staffan börjar sura över att han gett bort sin sista gel istället för att ta den själv.
Nu är vi i Norbyskogen, klockan tickar på 4 timmar och det som kallas springa har vi för länge sedan slutat med. Nu handlar det om att gå, framlänges, baklänges, på sidan, bara vi tar oss i rätt riktning. På väg till sista, när jag genom att orka gå 25 meter i sträck på ett elljusspår utan att behöva stanna och vila fått en liten lucka, hör jag plötsligt ett BRAK och ett ”VIVVVAAAAAAAAN!!!”. När jag vänder mig om ser jag Staffan ramla framlänges och rutscha på magen nerför en slänt. Jag kan säga att det var inte direkt som att se en ballerina falla. ”JAG HAR KRAMP! JAG HAR KRAMP!” Hade jag orkat skratta hade jag nog stått kvar där fortfarande, men nu står jag bara och gapar och beundrar skådespelet.
Redan när vi hittade gränsröset vid Högbyhatt bestämde Staffan och jag oss för att dela på Sleven om det nu skulle vilja sig så illa att vi skulle hamna i den situationen. Det bär emot min tävlingsinstinkt att stå och vänta in Staffan vid sista, men det här handlar inte längre om tävling utan om överlevnad. Sida vid sida korsar vi alltså efter 4 timmar och 42 minuter mållinjen och sleven är vår(även om det är med lite dåligt samvete gentemot Johan ”Sleven” Westerbergh jag konstaterar att vi brutit hans svit)!
Jag förväntar mig att antingen mötas av en tyst och öde klubbgård eller av ett gäng klubbkamrater som skakar på huvudet och tycker vi är dumma i huvudet, men vad får man se när jag öppnar dörren till KG? Jo, ca 20 glada personer som tycker att vi har varit SÅ duktiga och undrar om vi inte är hungriga och törstiga och om vi inte vill sitta. Jag tror inte att det är sant, har vi verkligen förtjänat detta? Alla är dock inte lika imponerade/lika bra på att spela teater. När jag får höra att nästan ingen gått runt långa banan frågar jag Bjärn som står bredvid: ”BRÖT du?” Bjärn tittar sig omkring och försäkrar sig om att ingen hör, sedan spänner han ögonen i mig och väser med ilsken röst: ”Alla är inte lika J…………………VLA envisa som du!!!”. Sekunden senare har han smällt igen dörren och gått hem.
Efter några minuter i soffan frågar någon om vi inte vill gå in i bastun istället. Liggandes i bastun i väntan på att skosnörena ska tina upp kommer någon in med en termos nyponsoppa och färdigbredda smörgåsar!!! ”En viss kontrast mot för en halvtimme sedan…”, konstaterar Staffan. Jag har många gånger förundrats över den positiva stämning som råder i OK Linné, men frågan är om inte denna dag ändå tar priset. Att efter sådan idioti som vi visade prov på bli behandlade som hjältar värmer än idag fast det gått två år. Tyvärr kan jag inte namnge er alla som var där, de enda gestalter som träder fram ur minnesdimmorna är Åsa Ridefelt och Lasse Hermansson, men jag vill framföra ett stort och varmt TACK till er alla för att ni väntade och var så glada när vi kom tillbaka!
På söndag har jag vis av erfarenhet och av att jag passerat 30-strecket anmält mig på en något kortare bana så förhoppningsvis kan någon annan stå för årets Våndan-bravad, men jag LOVAR att finnas på plats och vänta in årets slev och om någon är ute i fyra timmar eller mer så kan jag garantera att förtäring kommer att bäras in i bastun! Vi ses i helgen!
|
Länka till den här artikeln med
https://www.oklinne.nu/?page=news&id=1811 Artikeln har visats 4314 gånger
|
 |
|
|
| 17 december (Av Ola Hedberg) | | Julhandla | | Med Sponsorhuset |   | | 17 december (Av Jan Troeng) | | Uthämtning pannlampor | | Finns att hämta på KG idag tisdag 17/12 kl 17.30, förutom modeller Theia-II och Hyperion-II som levereras i januari. | | | 15 december (Av Lena Nilsson) | | Veckans nattbana 2024/2025 | | Breddsektionens Veckans nattbana - hösten/vintern 2024/2025 | | | 14 december (Av Johanna Ridefelt) | | Samåk från KG i vinter! | | Minibussen är såld, samåkningsbehovet är stort. Har du bil, åk via KG om du kan! Åker du med, ge chauffören en slant! | | | 1 december (Av Mattias Nilsson) | | Edit! BUSSEN ÄR NU SÅLD! Klubbussen ska säljas | | Linnés minibuss ska läggas ut till försäljning! | | | 30 november (Av Malin Sparrman) | | Hittaut 2025 – funktionärer behövs! | | Hittaut är en av klubbens viktigaste inkomstkällor och mycket uppskattat i Uppsala. | | | 25 november (Av Leonore Winkler) | | Tisdagsvärdar vinter 2024/2025 | | Här kommer en lista med alla köks- och städvärdar under vintern 2024/2025. | | Mer aktuell information
Sök information... OK Linné i sociala medier
|
