31 december 2015 (Av Annika Björk)

OK Linné-20 år på jorden,för evigt i mitt hjärta

OK Linné på träningsläger i Spanien vintern 2003. (Foto: Ann-Sofie Klavestad)

OK Linnés tjugonde år på jorden går mot sitt slut, men innan vi tar steget in i 2016 och framtiden tänkte jag göra en tillbakablick på min första sejour i klubben, den som började 2002 och som slutade i ett tårdrypande avsked på ett vandrarhem i Lettland sommaren 2007 - innan jag åtta år senare tog mitt förnuft till fånga och återvände till världens bästa klubb.

Det är lördagen den 7 februari 2015 och jag befinner mig i Åre på skidresa tillsammans med mina arbetskollegor. Tydligen har min gamla klubb OK Linné 20-årsjubileum idag och jag bestämmer mig för att skicka en grattishälsning via Facebook. Jag vet inte om det är slumpen, Gud eller jag själv som bestämt min klädsel, men när jag tittar ner på mig själv upptäcker jag att jag dagen till ära satt på mig min gamla linnéjacka, den rödblåa jackan från klubben jag lämnade för snart åtta år sedan och som jag väl egentligen aldrig haft någon direkt tanke på att återvända till. Jag springer iväg i snöfallet och tankarna börjar söka sig tillbaka ca 15 år i tiden. Alla tävlingsresor med klubben kommer tillbaka, alla hyss vi hittade på, all skit vi skrev på Klotterplanket, alla drömmar vi hade, alla dagar, veckor, månader och år när OK Linné var en så stor del av mitt liv. Jag har kommit någon kilometer från Åre nu och när jag mentalt återvänder till år 2015 upptäcker jag att jag springer fortare än jag gjort på länge. Någonstans har en känsla börjat växa, ett driv som jag glömt bort hur det kändes och att det överhuvudtaget existerade. Spotify slår över till en låt med E-type, killen vars morfar lär bo någonstans i närheten av klubbgården i Norby och som vi förr i tiden i OK Linné brukade kalla för hans riktiga namn ”Martin” för att på något sätt ge sken av att vi var dödspolare med honom. Jag ökar takten på stegen och återvänder till dåtiden. Minnena väller fram och med dem även känslorna. Någonstans börjar en historia växa fram i mitt huvud, en historia som jag kanske någon gång kan skriva ner och skicka till min gamla klubb och som de kanske kan sätta in i någon sorts jubileumstidskrift, om nu någon överhuvudtaget minns mig eller överhuvudtaget är intresserade av hur det var förr i tiden, på den tiden Linnégalan fortfarande hette Årsfesten, tisdagsbanorna ritades i för hand och Monumentmannen sades vaka över gränsen i Nåsten. ”Varje gång jag nuförtiden går förbi OK Linné ute på en tävling reagerar jag över hur mycket som verkar ha förändrats. Klubbkläderna är annorlunda och de flesta ansiktena tillhör andra personer än dem som representerade klubben på den tiden jag var med där. I mitt stilla sinne undrar jag varje gång jag går förbi den rödblåa massan om de som springer för klubben nu har lika roligt som vi hade på den tiden jag var med där. Innan jag ens hunnit ställa frågan klar i mitt eget huvud har jag svaret. Det har de inte. Det kan nämligen inte finnas någon grupp som någonsin haft så roligt som vi hade i OK Linné i början av 2000-talet. Min tid i OK Linné började egentligen på Storviks Natt 2001. Mamma hade startat bilen och vi skulle precis åka hem när jag kom på att jag glömt att lämna tillbaka min nummerlapp. Jag steg ur bilen och gick bort mot målkuren när jag mötte arrangörsklubbens Mats Troeng. Jag har många gånger funderat över hur mitt liv hade kommit att se ut om jag i stället hade mött någon person med anknytning till någon annan klubb än OK Linné. Men nu var det Mats jag mötte. Jag berättade att jag skulle börja plugga i Uppsala till hösten, men att jag inte hade någonstans att bo den första veckan och Mats erbjöd sig att låna ut ett rum till mig tills jag fick tillgång till min egen lägenhet. Att bo hemma hos Mats innebar också att bli meddragen på linnéträningar och att det då och då dök upp okända människor med konstiga namn i lägenheten. Bosa, Lasso och Luva hette de bland annat. De knackade aldrig på dörren och jag hade ingen aning om vad de hette på riktigt eller vad de egentligen hade för ärende. Det enda jag visste var att de tillhörde OK Linné. Ibland dök också en gigantiskt stor hund upp inomhus. Ärligt talat tyckte jag det var ganska konstigt att Mats, som var så bra, valde att träna med OK Linné. Det var ju IF Thor som var den tuffa och bra klubben i Uppsala och om jag inte valde att stanna kvar i min klubb Domnarvets GoIF så var det helt givet att jag skulle byta till IF Thor efter årsskiftet. Det enda jag visste om OK Linné var att de hade konstiga färger på klubbdräkten. Dessutom kände jag Åsa Hedin och jag hade ett antal gånger hört Pål Skogtjärn svära ute i skogen på tävlingar, men tanken på att klubben skulle vara ett alternativ att byta till hade aldrig föresvävat mig. Veckorna gick, SM-tävlingarna klarades av och på onsdagen efter SM skulle det ordnas en Efter-SM-fest i OK Linnés klubbstuga, eller KG som den tydligen kallades. På denna tid var jag, tro det eller ej, en väldigt tyst och inbunden person som var otroligt seriös med min orienteringssatsning och jag var inte den som svävade ut på några fester i någon bemärkelse eller var social överhuvudtaget. Efter några timmar i KG blev det dags att åka ner på stan för att gå på disco på V-Dala nation och med ett antal års distans till den här kvällen kan jag nog någonstans se att denna cykeltur öppnade dörren till en ny värld för mig. Mathias ”Tärnan” Tärnlund, Henrik Boström och Mats Troeng skulle på vägen ned till V-Dala köra förbi rikemansområdena i Kåbo och palla äpplen och innan dess cykla genom Stadsskogen utan cykellyse. Och jag skulle följa med. Tärnan visade dessutom upp ett hus vid Ackis som hette B 19 och som han varit med om att bygga. I extas gick han runt huset och pekade och berättade hur bygget hade gått till. Väl nere på V-Dala upptäckte Mats att han glömt kårleget och fick cykla hem och hämta detta igen. Vad han däremot hade fått med sig på pakethållaren var en blå handduk och en tom chipspåse. Jag hade sällan haft så roligt utan att först ha vunnit en tävling eller lyckats med något annat och jag var fullständigt tagen av hur kul det här gänget verkade ha. Det som fascinerade mig mest var att det verkade höra till deras vardag att ha så här kul. Hösten gick och den här gemytliga OK Linné-mystiken fortsatte. Ibland drällde det in sms på kvällskvisten, ofta från sju nummer samtidigt på exakt samma klockslag med diverse hejaramsor och liknande. Jag vet inte än idag vilka som skickade alla dessa sms. Till vinterträningspremiären fick jag en av de fyra kvarvarande gröna OK Fyrismalm-skiddräkterna att springa i. Om denna gåva var avsedd för att öka eller minska min vilja att tävla för OK Linné framkom dock aldrig. Utöver att jag fortsatte att träna med Linné pluggade jag på universitetet och var även med och tränade och socialiserade med IF Thor. Framåt vintern började ryktena gå om att en massa personer skulle byta till OK Linné inför 2002 och någonstans i mitt hjärta hade jag nog redan bestämt mig, men det var först i januari som jag lämnade definitivt besked om att även jag skulle byta till klubben. Efter stor vånda lyfte jag luren och ringde Gunilla Svärd för att tala om att jag valt att byta till IF Thors största konkurrentklubb. Naturligtvis fick jag frågan vad det var som hade avgjort till Linnés fördel. Jag kunde inte svara på detta. 13 år senare har jag fortfarande inget svar. Jag tyckte – och tycker - att IF Thor var en jättebra klubb med otroligt proffsig verksamhet och fantastiskt trevliga människor. Det fanns bara ett problem – de var inte OK Linné. Man träffar många fina människor, besöker många vackra platser och stöter på många trivsamma sammanslutningar under en livstid. Men det är inte ofta man blir kär. Och med risk för att låta nördig, inskränkt och patetisk måste jag erkänna att OK Linné kom att bli en av mitt livs stora kärlekar. Vi var 17 personer som bytte till OK Linné inför säsongen 2002 och det har talats om att det var då som det ”nya” Linné bildades, att det var namn som Mats och Jan Troeng, Annika Billstam, Lina Bäckström, Jörgen Ohlin, Rebecka Österberg och kanske även i viss mån jag själv som lyfte klubben från en medelmåtteklubb till en riktig elitklubb. Själv hävdar jag att detta endast är en del av sanningen. Jag menar att namn som tidigare nämnda Tärnan, Henrik Boström, Mats Åberg, Henrik Göhl m.fl. hade en minst lika stor del i de framgångar som började välla in genom sin osinliga förmåga att hitta på roliga aktiviteter oavsett tävlingsresultat. Per-Erik ”pewa” Wåhlbergs dagliga pikar till elitlöparna på Klotterplanket förgyllde även de vardagen tillsammans med alla äldre och yngre medlemmar i klubben som satsade stenhårt på att vara världens bästa hejaklack. Innan jag kom till OK Linné trodde jag inte att det gick att kombinera elit och bredd i samma klubb och plötsligt var jag med i en klubb där alla var som en stor familj och där det genast märktes om någon av de 300 aktiva personerna saknades på en tisdagsträning. Det halvår som sedan följde kom att bli någon form av rus. Vi åkte till Spanien och tillbringade en vecka där som jag fortfarande klassar som en av de bästa veckorna i mitt liv. Vi åkte hem till Olof ”Torsten, Totte, Boris m.m.” Borell i Björklinge och gjorde hög på honom på köksgolvet kl.4 på morgonen för att fira att något av hans smeknamn stod i namnsdagskalendern. Ty det här utspelade sig på den tiden då ALLA i OK Linné hade smeknamn. Jag är faktiskt inte helt säker på att alla mina klubbkompisar visste vad jag hette på riktigt. Jag kallades alltid för Vivvan, eller ibland Vivianne, Viveka, Bjumlan eller Bjum. Det gick till och med så långt att min mamma ibland kallade mig för Vivvan och undrade varför hon inte döpt mig till detta från början då hon tyckte att det var ett finare namn än Annika. Under många år blev jag väckt mitt i natten den dag det stod Vivianne i almanackan av välvilliga klubbkompisar som ringde och ville gratulera mig på namnsdagen och då denna dag ofta inföll under den vecka som utlandslägret hölls ordnades det flera år i rad trerättersmiddagar i Spanien för att fira Vivianne-dagen - ett år t.o.m. två dagar i rad då det efter den första banketten visade sig att någon tittat fel i almanackan. Vi åkte till Surahammar på 10-milaläger i mars och spelade in en segerintervju med Lina Bäckström – iklädd sport-BH och ett par gigantiska slalomglasögon som vi hittade på marken - på målområdet. Veckan efter tog jag fram telefonkatalogen och ringde upp husägaren till huset som låg granne med TC för att fråga om vi kunde få låna deras flaggstång för att hissa Linnéflaggan i under 10-miladygnet. Det gick bra. I mitt liv i övrigt skulle jag aldrig någonsin ha vågat ringa det samtalet, men direkt det handlade om OK Linné släppte alla spärrar, både för mig och många andra. Vi var OK Linné – Blåränderna - och vi skulle erövra världen. Stafettsegrarna avlöste varandra under våren och alla segrar firades naturligtvis med en HÖG på upploppet, d.v.s. alla löpare kastade sig huller om buller i just en hög. När herrarna vann Rånässtafetten var Henrik ”Göte” Göhl så uppe i varv att han först efter att ha rest sig ur högen kom på att han inte sprungit i laget och därmed inte skulle ha varit med i högen. Vi sprang en elitserietävling i Borlänge där den tryckta stämningen i karantänen plötsligt bröts av ett oljud utan dess like. Ett fyrtiotal personer i linnéoveraller hade tömt en leksaksaffär på musikinstrument och kom nu och spelade på dessa på en ljudnivå som världen aldrig skådat. När jag en timme senare startade mitt lopp inne på gågatan i Borlänge hade hejaklacken förflyttat sig dit och vrålet och musiken som steg mot skyn när jag startade samtidigt som Rebecka Österberg varvade är fortfarande bland det mest imponerande jag hört på ett idrottsevenemang. När jag en halvminut senare var på väg mot startpunkten hörde jag bakom mig Per Forsbergs röst ”…vi hade nyss Rebecka Österberg till varvning och samtidigt startade Annika Björk”. Jag kunde inte låta bli att avge ett litet leende när jag insåg att linnéklacken hade överröstat speakern. På Jukola gick samtliga klubbens herrlag runt i kostym, vit skjorta, blårödrandig slips och solglasögon medan tävlingens övriga 20 000 deltagare bar shorts eller orienteringskläder. Vi ordnade en supporterbuss till SM-kavlen i Norberg där supportrarna under marschmusik marscherade in på målområdet och där de åskådare som stod närmast linnéklacken höll för öronen. När linnélöpare sprang imål ordnades det godisregn. Det fanns även långt gångna planer på att frakta UMA:s 30 meter höga kran till Norberg för att köra hejaramsor från denna, men av okänd anledning förverkligades aldrig denna plan. På 25-manna stod vi under årtusendets hittills kallaste oktoberdag på ett i övrigt tomt TC 74 personer uppradade längs upploppet för att köra vågen när sistasträckslöparen i lag 3 sprang imål. Ett speciellt minne jag har här är när Tärnan under denna väntan på en meters avstånd till en OK Tisaren-löpare i 7-årsåldern med en nylonskjorta som räckte ner till fötterna vrålar ”KRIGA DÅ FÖR F-N!!!!!!”. Ungen flög ca två meter bakåt av ljudvågen och vågade förmodligen aldrig visa sig på en tävling igen, åtminstone inte på någon tävling där OK Linné närvarade. Åren rullade på i ungefär samma anda, om än något lugnare, fram tills jag vid halvårsskiftet 2007 flyttade till Finland och började tävla för Helsingin Suunnistajat. Men var det inte något mer som hände under de här fem och ett halvt åren…? Jo, det var ett 10-mila 2002, en tävling som på något sätt, i alla fall för mig, symboliserar hela OK Linné-andan. Det som drivit oss alla ända sedan de sjutton nyförvärven dök upp under vintern var 10-mila och nu var det dags. Jag skulle springa fjärdesträckan i förstalaget, som förutom mig själv bestod av Rebecka Österberg, Åsa Hedin, Annika Billstam och Lina Bäckström, och var i mitt livs dittills sämsta form. Om det bara hade gällt mig själv skulle jag aldrig ha ställt upp för jag kunde inte leva upp till de förväntningar som fanns på mig. För första gången i mitt liv kände jag dock att jag var en del av ett sammanhang som var viktigare än jag själv. Jag älskade OK Linné och jag visste att laget skulle bli bättre med mig i även om jag inte var lika bra som tidigare under min karriär. Jag var dock fruktansvärt nervös för att jag inte skulle räcka till och för vilka kommentarer jag skulle få efteråt. Billan kom till växling som tvåa och efter ett lopp där jag överträffade mig själv många gånger om kom även jag imål som tvåa efter att ha gått loss från övriga lag tillsammans med Halden. När jag ser tillbaka på min karriär är detta en av de prestationer jag är absolut mest stolt över. Jag hade egentligen inte tillräcklig kapacitet för att mäta mig med de bästa, men nu hängde jag med täten på 10-mila och jag gjorde det av kärlek till min klubb och mina lagkamrater. Än idag blir jag tårögd när jag tänker tillbaka på klippet i OK Linnés årskrönika 2002 där ett gäng linnéare sitter i leran inne i vindskyddet och lyssnar på radio i väntan på att jag ska passera förvarningen. En viskande röst på radion säger ”de borde ha varit här nu…och här kommer nu första lag…från fel håll…OK Linné!” och jublet bryter loss i vindskyddet. Efter en tävling som vi till stor del satte färg på slutade vi på elfte plats. En elfteplats med guldsmak. Och sedan kommer det som för alltid kommer att vara ett av de största ögonblicken i min orienteringskarriär, trots att jag inte ens var med och sprang, nämligen herrkavlen på 10-mila 2002. OK Linné kom 7:a på 10-mila. Jag har fortfarande svårt att förstå det. Med risk för att underskatta uppställningen Erik Jonsson-Anders Boström-Lars Magnusson-Jörgen Ohlin-Henrik Göhl-Ville Koponen-Rob Hart-Pål Skogtjärn-Mats Troeng-Jan Troeng och med risk för att jag efter att ha publicerat denna skrift har tio vänner mindre bland dessa herrar så menar jag att det de här killarna utförde på en lerig åker i Surahammar en aprilnatt 2002 är en av de största bragderna i svensk idrottshistoria. Men prestationen är ännu mer ett bevis på vad extrem klubbgemenskap, ja, jag skulle faktiskt säga kärlek, kan skapa. Den är ett bevis på att i rätt miljö där människor tillåts blomma ut i sin fulla förmåga är precis allt möjligt, oavsett vad siffrorna på papperet säger att man är kapabel till. Av ovan nämnda personer tror jag inte de riktiga storklubbarna hade koll på särskilt många löpare och en realistisk målsättning om alla våra löpare gick bra hade kanske varit att slå sig in bland de 30 bästa. Visst, Mats och Janne höll nog en nivå som hade gjort att de platsat i ett flertal av tävlingens förstalag, men övriga åtta hade knappast fått sitt namn nämnt när Halden och Bäkkelaget skulle ta ut sina lag. De interna spekulationerna i klubben visste dock inga gränser. Ett exempel är Jörgen ”Ormen” Ohlin, en duktig nattlöpare som kunde hävda sig skapligt på Upplandstävlingarna, men som knappast skulle hänga med täten på 10-mila. I hybrisen som rådde i OK Linné var dock Ormen Gud, det var ingen som kunde förstå hur någon enda löpare i världen skulle kunna hota Ormen på en nattsträcka. Och som så ofta här i världen blir förväntningar självuppfyllande. Ormen gjorde sitt livs lopp och plockade tio minuter på täten på långa natten, en fullständigt obeskrivlig prestation som jag fortfarande får rysningar av att tänka tillbaka på. I Linné var det dock ingen som var särskilt överraskad, allt hade gått precis enligt planerna. Det fanns en gemenskap och ett självförtroende i klubben som många gånger gränsade, och ibland nog också gick över gränsen, till psykos. Jag tror faktiskt att om Erik Jonsson hade ryckt kartan i starten på förstasträckan och upptäckt att första kontrollen var på månen så hade det inte dröjt många sekunder förrän hela klubben hade vaknat i militärtälten och sprungit till startfållan för att hjälpa Erik att bygga en rymdraket, allt medan övriga klubbar stod i kö till klagomuren för att lämna in en protest mot att det enligt tävlingsreglerna inte är tillåtet att lägga kontroller på månen. När jag nuförtiden följer 10-mila och ser vilka klubbar som tar sig i mål på en sjundeplats och vilka laguppställningar dessa har känner jag en obeskrivlig stolthet över det som hände i Surahammar 2002, en dag då jag insåg att det inte alltid är segrar som orsakar de starkaste känslorna utan att det är så mycket större att se människor överträffa sig själva. Det var också den dagen då jag lärde mig att det faktiskt går att känna riktig äkta glädje över en framgång utan att själv ha varit med i laget som utfört prestationen.” Plötsligt tystnar musiken. Batteriet på telefonen har dött av kylan och jag finner mig själv stående i knädjup snö någonstans på E14 mellan Trondheim och Östersund. Snön viner i ansiktet, det är kolmörkt och minus 10 grader ute och i diket ligger två bilar som kört av vägen i ovädret. Magin är borta och jag inser att det inte är år 2002 längre, det är 2015 och jag är någonstans i Åre-området och har fullständigt tappat uppfattningen om tid och rum. Jag börjar röra mig mot en samling gatlyktor någon kilometer bort, ett samhälle som förhoppningsvis är Åre, men som lika gärna kan vara Stockholm eller Kiruna för jag har inte en aning om hur långt jag har sprungit. Tankarna fortsätter, nu i något lugnare takt, och jag ska bara hitta ett slut på historien som spelats upp i mitt huvud. Det fina vintervädret har under min löptur förvandlats till den värsta snöstorm jag varit med om och jag tar mig knappt framåt. Det som irriterar mig mer än snön, blåsten och kylan är dock att jag inte kommer på hur jag ska avsluta historien om min tid i OK Linné. Normalt när jag skriver saker funderar jag aldrig, det kommer bara en färdig text i huvudet som jag sedan för över till papper, men nu kommer det inget. Jag funderar på olika alternativ, men förkastar dessa direkt, det är inte så slutet ska se ut. Till slut når jag fram till lägenheten, stiger in genom dörren – och möter i spegeln den mest bedrövliga syn jag någonsin sett. Framför mig står en figur som är totalt översnöad med stora snöklumpar till skor, istappar hängande från mössan och froststjärnor över hela ansiktet. Jag får en chock av det jag ser och måste ta ett steg närmare spegeln för att övertyga mig själv om att det verkligen är jag som syns där. Jag blinkar några gånger för att tina frosten på ögonbrynen och möter till slut mina egna ögon i spegeln. Och i samma sekund som jag möter min egen blick har jag svaret. Svaret som aldrig tidigare föresvävat mig, men som på en sekund är fullständigt självklart. Plötsligt har jag svaret på varför jag inte hittade något slut på min historia om OK Linné. Det fanns inget slut. Det skulle inte bli något slut på historien om min tid i OK Linné. Det skulle bli en fortsättning. Och en fortsättning blev det och kanske kommer det någon gång att komma en historia även om denna tidsepok. Tills dess tackar jag alla er som orkat läsa ända hit för ett fantastiskt första år i min andra karriär i OK Linné, önskar er en god avslutning på 2015 och ett gott nytt 2016, året då OK Linné som 21-åring tar steget upp i seniorklassen. Vi ses då!

Länka till den här artikeln med
https://www.oklinne.nu/?page=news&id=4285

Artikeln har visats 3180 gånger

Sök information...

OK Linné i sociala medier